Så ska vi se om jag kan få ner en kortfattad story om vägen upp..

Jag åkte hemifrån 5.30 sådär lagom halvpigg superdupertrött och korsade gränsen till Norge vid tiotiden och åkte då genom min första vägtull och efter den skulle man välja om man hade något att förtulla eller inte..jag ansåg att jag inte hade något och hoppades på att tullverket skulle tyckt likadant om jag skulle blivit invinkad. Det blev jag såklart inte :). 

Fortsatte min resa med hjälp av vägbeskrivningen jag skrivit ut från nätet, vilket emellanåt mer stjälpte än hjälpte...men klart bättre än inte ha något alls att gå på förstås. Åkte genom sommaren, hösten, vintern och hamnade till slut i våren. Träffade hjälpsamma norrmän som ibland till och med åkte före för att lotsa mig rätt när jag av någon anledning avvikit från rutten- tack vare vägbeskrivningen som inte alltid hade med alla svängar och namn på sånt som var väsentligt.. Två får träffade jag på också i en av alla alpdalar jag åkte genom (ibland trodde jag att jag hamnat i Österrikiska alperna faktiskt, damn va fel jag kört nu tänkte jag då), de tittade mest konstigt på mig och min kära bil. Jag fick tuta på dem några gånger innan de behagade flytta sig från vägen och gå in i sin eller någon annans hage. 

Som jag sa åkte jag genom årstiderna när jag åkte mina 794km hit till Haugesund. Vägen bjöd dessutom på vägarbeten, höga berg, djupa dalar och en hänförande natur. Hade jag kunnat så skulle jag tagit kort hela vägen, men svårt nog att hålla sig på vägen  så det hade nog inte varit så lyckat att fotografera då. Något som var svårt med körningen var hastighetsgränserna när man åkte genom en by så var hastigheten oftast 40, 50 och 60 och när man åkte ut från byn kryssades då den hastigheten som var, men det dök aldrig upp en ny skylt med ny hastighet. Så jag höll mig ganska långsam tills någon bil körde om så jag kunde hänga på. Är ju dryga böter att få liksom. 

Fram kom jag till slut iallafall men det var svårt att hitta till lägenheten, men fick en bra beskrivning av en Statoilgubbe och ungefär 19.30 var jag framme. Trött och verkligen seg i hela kroppen. Men stolt över att jag klarade det! 

Grannen hade min nyckel och jag bor i en riktigt fräsch etta, så boendet är prima. Och det var tur jag hade bilen med, för det hade blivit kämpigt att ta sig till stället jag jobbar på utan. 

Japp..det var det om vägen upp...nästa gång jag skriver ska jag berätta om hur det är att inte förstå så mycket :). 

Kram på er...vilka ni nu är...om någon läser får ni gärna kommentera :)